Jag har väl sällan blivit så glad som när jag såg Apolivas omtalade reklamfilm för första gången. Äntligen! Slut på stön, bubbel och blomster, in med lite äkta, rå känsla i duschen! Tack Stakka Bo, det var verkligen på tiden! Jag riktigt jublade hemma i soffan!

Ack, så ensam jag var om att tycka det.

Nu har Apoliva tänkt om, gjort en ny reklamfilm och tagit hjälp av kommentarerna som de fått in på sin blogg. De lutade sig mot några grundstenar:

1. Vi skall fortsätta att tolka För svenska förhållanden, eftersom det är vad Apoliva handlar om.
2. Det skall kännas sensuellt, nordiskt och naturligt. Långt ifrån den plastiga känslan som finns i mycket reklam för hudvård och kosmetik.
3. Vi skall försöka att inte skrämmas den här gången.
4. Musiken skall spela en viktig roll.

De har en tävling där man får ladda upp bilder och musik som tolkar För svenska förhållanden och bloggen berättar om arbetet med filmen från början till slut. Uppdatering: Nu är filmen klar och i huvudrollen ser vi än en gång Adina Fohlin.

Apoliva – För svenska förhållanden from Apoliva_filmblogg on Vimeo.

Jag tycker att det är en strålande idé och jag hoppas innerligt att vi får se fler direktsända reklamfimsäventyr i framtiden men framförallt är jag fortfarande lika glad över att de vågade spela in den första filmen. Heja!

Vaknade denna morgon, gjorde i ordning kaffet och satte mig vid datorn för att köra igång Spotify. Det är receptet på en bra morgon för mig. Och vet ni vad jag ser sedan?

Detta.

Spotify blir socialt. Äntligen! Jag är mest exalterad över följande funktioner:

• Du kan koppla upp dig via Facebook, se vad dina vänner som valt samma funktion lyssnar på.
• Du kan skicka låtar på ett extremt smidigt sätt till dem, bara att dra låten till deras namn.
• Du kan se vilka som följer dina playlists.
• Inte en social funktion, men oerhört bra – du kan nu importera lokala ljudfiler till Spotify, så att man slipper växla mellan program när man vill lyssna på något som inte finns i deras bibliotek.
• Och en drös andra uppdateringar, läs mer på Spotifys blogg.

Alla älskar redan Spotify, och med de nya funktionerna tror jag de kommer ta ännu mer mark och öka lojaliteten hos sina kunder. Speciellt tack vare funktionen med att importera in annan musik, eftersom ett av de främsta argumenten mot tjänsten är att “inte allt finns där”. Nu kan du personligen lösa det problemet.

Hur tror du de nya funktionerna kommer påverka Spotify och hur det används?

Careerbook.se är en sajt för studenter och unga akademiker som ska ut i arbetslivet. Det fungerar ungefär som Facebook, men det är studenter och arbetsgivare som blir med “vänner” med varandra. När man har blivit vänner blir man uppdaterad på aktiviteter och statusuppdateringar i sin egen nyhetsfeed på sin profil.

Låter som ett riktigt bra verktyg för att få kontakt med de företag man är intresserad av och möjlighet att skapa en mer “professionell” profil. Däremot är designen oändligt mycket fulare än Facebook, det känns omodernt och tråkigt. Är mycket osäker på om detta kommer att bli en skräll. Det får framtiden utvisa. 



Om du vill lägga till extra flikar på ditt företags gilla-sida på Facebook så är Involver ett bra verktyg. Det finns en gratisversion att testa och då får du två valfria appar att välja emellan, till exempel Twitter och Flickr. Efter att du har fyllt i dina uppgifter kan du sen plussa på de flikarna på sidan vilket genast ger ett roligare intryck. Jag blev sugen på att testa bums!

Sedan någon gång under kvällen är vi inte längre fans på Facebook pages. Istället för “bli ett fan” ska man numera “gilla” de olika sidorna. För mig känns den här förändringen just  nu lite avig. Jag har inte tidigare blivit fan av olika aktörer bara för att jag “gillar” dem, utan för att jag tror att de har något intressant att berätta samtidigt som jag har möjlighet att kommunicera med dem. Gilla känns så… slätstruket och mesigt?

Jag har ju egentligen aldrig tyckt om benämningen “fans” heller, den kändes alltid för amerikansk för Sverige och passade inte alltid mellan till exempel företag och kund. Men, är Facebook för stolta för att använda ordet “follow” som Twitter gör? För mig är det åtminstone just vad det handlar om, jag vill följa aktiviteten i flödet och interagera med aktören. Därför tycker jag att “follow” eller “följ” skulle vara ett mycket bättre ord.

Kanske är den här förändringen bra och att det bara är så att jag behöver vänja mig. Jag har ännu inte utforskat allt vad förändringen innebär. En bra sak jag hittills har uppmärksammat är dock att man tydligare ser vilka av ens vänner som gillar samma sak. Kanske är det som Johan Lundberg skriver att tröskeln till att gilla sidor jämfört med att bli fan är lägre och det kommer att bli lättare att få anhängare eller vad jag numera ska kalla det?

Jag läser Mashable om community pages och förstår lite mer om tanken bakom, men det känns fortfarande avigt och jag börjar tro att det här systemet kommer att göras om ytterligare en gång inom en inte allt för avlägsen framtid. Eller vad tror du?

Edit: Medan jag skrev bloggposten kom fans tillbaka och allt är som förut. Hur det är imorgon återstår nog att se… Vad håller Facebook på med? Det ska bli intressant att följa utvecklingen i alla fall.

Ingen har väl missat den isländska askan som gjort livet bra mycket svårare för alla som behöver resa lite då och då?
Nej, kunde väl tro det.

Svåra tider brukar föra samman folk och denna gången är inget undantag.
På Twitter och Facebook finns till exempel Skjutsgruppen där man kan fixa samåkning om man skulle råka vara strandsatt på olämpligt ställe.
Genialiskt, miljövänligt och framför allt ett fantastiskt exempel på vad sociala medier handlar om och till vilken nytta de faktiskt kan vara.

När man bor i Stockholm och lever och verkar genom medier tänker man inte alltid på de här sakerna…

I vår har jag skrivit slutprojekt om modehandelsbranschen i sociala medier. En av de älsklingar jag dödade  var stycket om att arbeta med sociala medier lokalt. I min research intervjuade jag bland andra Louise Chliffordson som bloggar på MQ.se. Hon berättade att deras blogg har fått allra störst genomslagskraft i MQ:s butik i Karlstad, just där hon jobbar. Jag tror att det är ett tecken på fördelen man har som verksam i sociala medier i en mindre stad än Stockholm. På en mindre plats är det lättare att bli ”lokalkändis”, man känner lättare igen sina kunder och mellan köptillfällena kan man skapa en närmare relation till sina kunder genom sociala medier. Det tror jag gör att chansen att kunden som har kommunicerat med butik A via sociala medier går till konkurrerande butik B och gör sina inköp kommer att minska radikalt.

Nu handlar det här om modehandelsbranschen. En bransch vars kunder har stor spridning i sociala medier, särskilt inom bloggvärlden. Men jag hoppas att det inte bara gäller mode utan att det kan fungera på samma sätt även inom andra branscher.

När det gäller lokal media är det dock inte alls samma sak. Sedan två och en halv vecka praktiserar jag på 24NT/24Corren och TV-programmet 30minuter som är en lokal satsning på TV integrerat med sociala medier i Östergötland. Något som har visat sig vara en riktigt stor utmaning då den lokala befolkningen inte har kommit särskilt långt i sociala medier. Twitter till exempel används knappt alls, det finns en del östgötska Twitterkonton men de används inte särskilt aktivt. Facebook används i stort sett bara för att nätverka med vänner. Visst finns det människor som blir fans till företag eller andra kommersiella aktörer med egna fan pages men det är inte i första hand för att kommunicera med dem. Anledningen tycks mer vara för att visa sina vänner vilka varumärken eller artister man gillar.

Skillnaden mellan MQ:s butik i Karlstad och den lokala TV-kanalen i Östergötland är att inom handeln har man ett naturligt ”meet space”. Eftersom kunden och butikspersonalen vid köptillfället har en naturlig plats där de möts afk/irl kan de skapa en relation till varandra på lika villkor. Något de sedan tar med sig till kommunikationen på webben och kommunikationen blir lika naturlig även där. Detta jämfört med TV-programmet där TV-rutan är som en mur mellan TV-tittaren och programledaren. En person som ”bara” är en människa i en TV-ruta blir inte en lika naturlig person att ta kontakt med via webben som en person du möter i en butik.

Här inser jag att jag är annorlunda. Jag vet inte varför. Kanske är det för att jag är jag bor i Stockholm, kanske är det för att jag är en total webbjunkie, kanske är det för att jag är en ”mediamänniska”. Men jag älskar att nätverka med såväl personer jag har sett på TV, som chefredaktörer, butiksinnehavare eller 13-åriga killar från Skövde. Jag går inte fram till vem som helst och pratar på stan, men på samma sätt som jag frågar om hjälp i en butik kan jag ställa frågor till vem som helst via webben. Och eftersom webben alltid finns med mig återkommer jag ofta, och skapar relationer till dessa människor.

Den här veckan har jag dessutom gjort en ny upptäckt gällande den lokala transparensen. Jag har under några dagar försökt kartlägga den östgötska bloggvärlden och insett att bortsett från partipolitiskt aktiva bloggare, när jag hittar en blogg som inte handlar om något ytligt som till exempel vad bloggaren åt till frukost eller vilken tröja hon köpte igår så är bloggaren anonym. Nu kan jag vara ute och cykla helt i mitt resonemang här, jag kanske är branschskadad men såhär är det väl inte i Stockholm? Kanske är det lättare att vara transparent på webben i en stor stad där inte alla känner igen en när man går ut på stan men på något sätt känns det ändå som att landsorten (mina vänner i Norrköping och Linköping kommer att hata mig för att jag skriver landsorten) ligger en bra bit efter. Även om Norrköping/Linköping inte ligger lika långt efter som Åmål.

Jag tar gärna lite kommentarer på det här… för jag tror inte att jag helt har förstått. Som vanligt finns det säkert flera aspekter som jag inte har tänkt på.

Jag har verkligen varit ett hängivet fan till SVT Play sedan start. Dels är utbudet fantastisk och sen är kvalitén alltid bra. Jag har till och med valt att inte förlänga avtalet för mina kanaler (utöver basutbudet) på tv-tv på grund av att jag mest kollar på webb-tv. Och då nästan alltid på SVT Play.

Just nu kollar jag efter bra case där man kan logga in med Facebook eller Google-inlogg för att ta del av medlemssidorna på en sajt. Av den anledningen hamnade jag på TV 3 Play, som annars inte har varit särskilt prioriterad hemma hos mig.

Jag blev alldeles tagen och kär i deras upplägg!

• Man loggar in med sitt Facebook-inlogg och har sin egen Play-sida.
• Där kan man skapa spellistor med program och serier från TV3 play, TV6 play och TV8 Play som man vill se framöver. (De sparas nästan som i en RSS läsare och håller ordning på sedda och osedda program)
• Man kan prenumerera på serier så att nya avsnitt hamnar direkt i din spellista.
• Om jag och mina Facebookvänner tillåter det, så kan vi se varandras program och prenumerationer.
• Man kan designa en widget till sin blogg, sajt eller sitt skrivbord där man kan visa sin spellista eller ett speciellt program.

Jag tycker att det här är brilljant och ett föredömligt exempel hur man använder Facebook Connect. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att använda den här tjänsten bara för att den är så bra och snygg – synd att utbudet av program inte är bättre…

Det kan ibland vara svårt att förklara för ”folk” vad man håller på med på sin praktik eller skriver om i sitt slutprojekt, speciellt när begreppet sociala medier inte har tagit sig in i deras medvetande ännu. För oss i klassen kan det ju kännas lite uttjatat många gånger när konferenser, workshops och evenemang alltid handlar om sociala medier och alla företag vill utbildas inom det. Inte uttjatat för att det skulle vara tråkigt eller ointressant, mer att alla borde väl kunna det här snart?

Jag kommer dock snabbt ner på jorden igen när jag träffar exempelvis min familj, och de undrar: Johanna – vad exakt menar du när du säger sociala medier?

Därför blir jag också så glad när jag två dagar i rad läser om sociala mediers framfart i Dagens Nyheter. Dels igår om Företagens nätflirt som handlade om företag som satsar på Facebook och dels i dagens söndagsbilaga, spaningen som betitlades Twittrar bäst som twittrar störst. (Hittar dock inte artiklarna på nätet…)

Idag när jag träffade min familj så bekräftades min förhoppning:

Johanna – det verkar verkligen vara på tapeten det där med Facebook, Twitter, Kvitter eller hette det Glitter?

I Finland pågår för tillfället en ganska hetsig debatt om näthat med anledning av att migrations- och Europaministern Astrid Thors blivit mordhotad på sin Facebook-sida.

En grupp på Facebook har påstått sig vara villiga att ta straffet som skulle vara följden för att döda ministern. Astrid Thors har nu polisanmält mordhoten eftersom hon anser att skriverierna på hennes Facebook inte längre går att motivera med yttrandefriheten. 

Jag tror definitivt att internet kan få många att uttycka åsikter som de annars inte skulle ha delat med sig av. Bakom våra tangentbord och skärmar blir vi modigare och djärvare än vi annars skulle vara (varför tror ni nätdejting är så stort?). Men bara för att vi inte ser personerna vi pratar med öga mot öga behöver det inte betyda att vi är anonyma och hemliga.

I Finland får även massmedierna stor kritik för sitt sätt att hantera debattinlägg som skrivs på mediernas egna webbsidor. Finska ministern Stefan Wallin menar att alla tidningar med självrespekt redan har förbjudit anonyma debattinlägg på insändarsidorna medan det fortfarande är legitimt att uttala sig anonymt på webben.

Näthatet och kommentarer på webben är definitivt en viktig debatt som ännu inte riktigt tagit fart och som blir allt mer aktuell i och med att vi mer och mer lever våra liv på nätet.