Vill börja detta inlägg med att ursäkta för min frånvaro på något smart punkt se den senaste tiden. Mycket att göra vill jag skylla på, men alla har det lika, så det håller inte. Hur som, här är ett sorts inlägg om användargenererat innehåll.

Det var inte länge sedan nyheter bara fanns i print. Det var då inte heller särskilt länge sedan nyhetstidningarna stod stadigt på fötterna och hade goda intäkter. Idag är läget givetvis inte så.

Det debatteras flitigt om pappersmediernas överlevnad i framtiden då tillgången till kostnadsfritt och användargenererat innehåll stjälper konsumentens vilja att betala för det “professionellt” producerade (och tryckta) innehållet.

Jag tycker att debatten är intressant. Det går idag nämligen inte att med samma säkerhet bedöma vem som är professionell och vem som är amatör, särskilt inom vissa yrkesgrupper som påverkats hårt av den digitaliserade utvecklingen. Idag besitter amatören liknande kommunikativ makt som en “professionell” och kan flera gånger tjäna mer än en “professionell”. Kompetenserna och kunskapsnivåerna är hos båda parterna idag jämnare varandra än någonsin tidigare.

Så här tycker jag. Delvis anser jag att alla bör ha tillgång till nyheter. Ingen bör exkluderas rätten till information om sin omvärld på grund av exempelvis ekonomiska faktorer. Samtidigt är jag orolig över att den kvalitativa journalistiken urholkas på grund av det överväldiga utbudet av information och i den takt det publicerar på internet idag. Det är nämligen också viktigt att de som är duktiga i sitt hantverk också får praktisera det och lika så kompenseras. Som det alltid har vart.

Kvalitativ gammelmedia?

Det är kritiskt för printmediernas överlevnad att de möter den tekniska och sociala utveckling som sker omkring oss på rätt sätt. Får inte konsumenten anledning nog att vilja betala för innehåll kommer de inte att göra det heller.

Med detta sagt vill förflytta fokuset till nyhetstjänsten Now Public. Tjänsten publicerar endast artiklar skrivna av “amatörer”. Vem som helst kan alltså börja skriva i en professionell miljö med hög exponering (förutsatt att du klarar en viss journalistisk nivå). Kvaliteten är i alla fall hög, utbudet är mångfaldigt och innehållet uppdateras konstant. Now Public stimulerar dessutom sina skribenter att producera genom exempelvis topplistor av olika slag. Tjänsten håller dessutom på med att utforma betalningsmöjligheter åt sina skribenter.

Sedan jag hittat Now Public brukar jag besöka sidan då och då, och förbryllas ibland över hur långt vi har kommit i vår utveckling på väldigt kort tid. Det är lätt att, i alla fall för mig, glömma detta när medielandskapet förändras snabbare än dess användare gör.

Hur jag än gör verkar jag snubbla över artiklar, blogginlägg och notiser om näthat och allt som är dåligt med internet.
Idag läser jag på Aftonbladet att nätet är “en kanal för ilska” och att det är särskilt vanligt med ilskna, arga och bittra inlägg i kommentarsfälten på bloggar samt i diverse forum.

Och ja, det är ett problem.
Och ja, vi kan inte förneka att det finns massor av duktiga människor som tycker om att uttrycka sig på nätet som får mängder av obefogad negativ kritik bara för att folk är avundsjuka, bittra eller vad det nu är som är deras problem.

Enligt artikeln skrivs de flesta kommentarer i den här kategorin av unga män som oftast inte är representativa för målgruppen. Dessutom är det bara fem procent av nätanvändarna som står för kommentarerna, dock märks de desto mera.

Jag tycker att det är en svår balansgång det här mellan yttrandefrihet och förtal.
Det är självklart att man ska få uttrycka sin åsikt, på något annat sätt vill jag inte ha det.
Men att sitta och skriva elaka kommentarer bara för sakens skull går fett bort, precis som kidsen skulle säga.

Trots allt är internet fantastiskt.
Utan internet skulle jag inte ha den fina kontakt jag faktiskt har med flertalet av mina vänner och släktingar som bor långt ifrån mig.
Utan internet skulle jag inte ha träffat en massa fantastiska människor som gjort mig glad och berikat mitt liv på så många sätt.
Utan internet skulle inte Något smart finnas och tänk nu efter riktigt, riktigt noga, hur skulle ni klara er då?

Nu när vi börjar närma oss examenstider så är det ju dags att se sig om efter ett jobb.

De flesta av oss har ju drömmar och visioner om var vi vill jobba, vad vi vill göra där och hur mycket vi vill tjäna. Däremot är vi nog alla väl medvetna om att tiderna inte är de bästa just nu och vi kan inte vara direkt kräsna.

Men som Sanna skrev igår så är det så grymt jädrans viktigt att ha ett jobb som man trivs med. Något som man brinner för, som man gillar att gå till och där man kan få utlopp för sin passion. Jag vet att det är alldeles för få förunnat att kunna prata om sitt jobb och sin passion i samma mening. Men de flesta har åtminstone någonstans gjort ett val. Och vi ska göra det nu.

Sen behöver ju inte ett jobb som är grymt just nu, vara passion om 20 år – men det tar vi då…. 

Det viktigaste måste ändå vara att man vet vad man vill stå för och vad man absolut inte kan stå för. Jag tycker faktiskt synd om folk som tar jobb och tvingas göra saker som de inte vill stå för. Ja, jag tänker på Aftonbladets stackars reportrar, och jag (och många andra) har redan twittrat om det. Men tydligen så läser folk de här tidningarna fortfarande och arbetsplatserna på kvällstidningarna är tydligen hett eftertraktade.  

Läs om den sanningen bakom en kvällstidningsrubrik, via Jonas Karlsson på SVT. Om hur en reporter tvingades publicera en riktig icke-nyhet, och sen slutar vi läsa de där skvallerblaskorna som inte handlar om någonting. Capish?

Pressens etiska regler gäller för journalister som arbetar inom press, radio och teve. Tanken med dessa regler är att journalisterna ska kunna sköta sitt arbete som nyhetsförmedlare och granskare av samhället men att allt detta ska ske inom ramarna för tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.

En av reglerna är i dagarna mycket aktuell och omtalad. Jag syftar förstås på den om namnpublicering. Regeln lyder: Var försiktig med namn.
Vidare ska konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor övervägas noga . Om inte namnet publiceras ska inte heller uppgifter om yrke, nationalitet, kön, ålder, titel eller annat som gör identifiering möjlig anges. Hela ansvaret för namn- och bildpublicering faller på den som återger materialet, det vill säga ansvarig utgivare.

Journalisterna ställs hela tiden för dilemman, utmaningar och huvudbry när det gäller denna regel. Journalister arbetar ”i allmänheten tjänst” och ska dagligen avgöra vad som är av allmänintresse. Vad behöver medborgarna och mediekonsumenterna få veta?

Igår häktades en före detta polischef på sannolika skäl misstänkt för våldtäkt och grov förberedelse till våldtäkt mot barn. Några medier har valt att publicera namn och bild. Bland annat SVT:s Rapport har gått ut med namn och bild på den misstänkte och på SVT:s hemsida skriver ansvarige utgivaren Morgan Olofsson så här:

”Det finns mycket starka skäl att publicera namn och bild eftersom den misstänkte har haft en högt uppsatt förtroendeställning inom polisen och därtill arbetat med att förebygga sexuella trakasserier och han har dessutom arbetat med jämställdhetsfrågor. Utöver det finns det många andra inom rättsväsendet som känner sig utpekade i nuläget.”

Olofsson menar också att det är ovanligt att publicera namn och bild i ett så här tidigt skede men att Rapport gör det för att fallet är högst unikt och för att allmänintresset är så stort just med tanke på den ställning och roll som den misstänkte har haft.

Även Aftonbladet publicerar namn och bild. Chefredaktör Jan Helin skriver så här i sin blogg:

“En anonym rapportering om misstankarna mot XX skulle behöva utelämna en stor mängd relevanta uppgifter för att undvika att indirekt peka ut honom. Till det kommer de onödiga spekulationer och risk för rykten om personer som inte alls är berörda som ofta blir fallet när en person med hög position i samhället misstänks för brott.”

Både Aftonbladet och SVT är noga med att påpeka att de inte tar någon ställning i skuldfrågan och att ingen är dömd före dom har fallit.

Andra medier som publicerat namn och bild på polischefen är Expressen, Sveriges Radio, Sydsvenska Dagbladet och Uppsala Nya Tidning.

Är det rätt eller fel att publicera namn och bild? Var går gränsen för den personliga integriteten och var tar allmänintresset vid?

Igår skrev Fredrik Lindström i Aftonbladet om fildelning på ett sätt som jag inte tidigare sett. Läs artikeln – den är bra, men den handlar tyvärr bara om musik. Fildelning handlar dock inte bara om musik, en stor del av fildelandet är filmer men även mjukvara fildelas. Jag tycker att Fredrik Lindströms argumentation fungerar när det gäller musik och till viss del även film men när det kommer till datorprogram tycker jag inte alls att man kan säga att kopian har sitt värde. Eller har jag fel?

Fildelningsdebatten handlar nästan alltid bara om musik eftersom skivbolagen skriker högst och mest. Själv tycker jag att de får skylla sig lite själva när de inte har hängt med i utvecklingen och löst sitt eget problem tidigare. Dessutom blir musikfrågan i fildelningsdebatten bara mindre aktuell när allt fler  streamar musik, tack vare Spotify. Jag skulle vilja se en fildelningsdebatt där alla har rest sig ur sandlådan och som handlar om fildelning i stort. En debatt utan skivbolagens girighetsmästare som bara ser pengar. En debatt om alternativa lösningar istället för förbjudande lagar.

Min kompis Andreas använder Adblock när han surfar på nätet för att slippa reklam. Igår råkade han dock använda en browser utan adblock och slogs av hur mycket reklam det finns på våra stora svenska nyhetssajter. Han gjorde en jämförelse av hur stor del av sidorna som är reklambanners och kom fram till att SvD var “värst” och DN var “bäst”.

En pixelareajämförelse av Sveriges fyra största nyhetssajter av Andreas Limber.

Reklam på nyhetssajterna är en bra och nödvändig metod för att finansiera sina sidor men ibland kan det bli för mycket. Hur journalistiken på nätet ska finansieras är ett återkommande diskussionsämne och reklambanners räcker inte alltid till. Jag brukar följa diskussionerna och även den under hösten aktuella bloggstafetten i ämnet. I mina drömmar har jag svaret på den stora journalistikfinansieringsfrågan och blir känd som kvinnan som löste mediehusens stora tankenöt, men det har jag förstås inte även om jag då och då funderar mycket på det.

Men som sagt, reklambanners räcker inte alltid till och ju fler som använder adblockers, desto färre klick kommer dessa banners att få och desto sämre blir finansieringsmodellen. Jag håller med Andreas om att det är mycket reklam och jag tycker att över 50 procent av utrymmet som i SvD:s fall är på tok för mycket. Men hur ska vi ha det? Vi får ju ta del av väldigt mycket journalistik helt gratis och jag tror att ju längre tiden går desto svårare blir det att få igenom en förändring. Den nya generationens ungdomar har blivit väldigt bortskämda och tar för givet att allt på Internet ska vara helt gratis.