För en dryg vecka sedan höll SOM-institutet vid Göteborgs universitet ett seminarium på temat ”Många val blir det”. Bland annat så diskuterades resultaten av en undersökning som SOM gjort på användandet av sociala medier i Sverige. En intressant iakttagelse är att intresse för politik ökar användandet av sociala medier.

Slutsatserna för undersökningen presenterades i följande punkter:

• Sociala medier lockar många, framför allt unga. Det finns ingen anledning att tro att de försvinner.
• Aktiviteten på sociala sajter är måttlig och framför allt personligt inriktad.
• Politisk aktivitet på nätet är måttligt utbredd i formella och i sociala medier.
• Frågan är var, i vilka forum, ett eventuellt internetval 2010 kommer att ske och vilka som kommer att delta…

Den sista punkten är en intressant fråga givetvis och vi har tänkt diskutera den på vårt slutevent ”Vi har främmat…” den 6 maj. Till diskussionen har vi även bjudit in Göran Hägglund, socialminister och partiledare för Kristdemokraterna, Brit Stakston, kommunikationskonsult och ansvarig för sociala medier på JMW Kommunikation och Mona Wallin, webbredaktör på Naturskyddsföreningen.

På eventet kommer också vi från Något Smart och alla duktiga avgångsstudenter på Medieinstitutet och Medieskolan att presentera våra slutprojekt, det bjuds på flera paneldiskussioner och fika samt underhållning och tävlingar. Hoppas ni kommer förbi!

När man bor i Stockholm och lever och verkar genom medier tänker man inte alltid på de här sakerna…

I vår har jag skrivit slutprojekt om modehandelsbranschen i sociala medier. En av de älsklingar jag dödade  var stycket om att arbeta med sociala medier lokalt. I min research intervjuade jag bland andra Louise Chliffordson som bloggar på MQ.se. Hon berättade att deras blogg har fått allra störst genomslagskraft i MQ:s butik i Karlstad, just där hon jobbar. Jag tror att det är ett tecken på fördelen man har som verksam i sociala medier i en mindre stad än Stockholm. På en mindre plats är det lättare att bli ”lokalkändis”, man känner lättare igen sina kunder och mellan köptillfällena kan man skapa en närmare relation till sina kunder genom sociala medier. Det tror jag gör att chansen att kunden som har kommunicerat med butik A via sociala medier går till konkurrerande butik B och gör sina inköp kommer att minska radikalt.

Nu handlar det här om modehandelsbranschen. En bransch vars kunder har stor spridning i sociala medier, särskilt inom bloggvärlden. Men jag hoppas att det inte bara gäller mode utan att det kan fungera på samma sätt även inom andra branscher.

När det gäller lokal media är det dock inte alls samma sak. Sedan två och en halv vecka praktiserar jag på 24NT/24Corren och TV-programmet 30minuter som är en lokal satsning på TV integrerat med sociala medier i Östergötland. Något som har visat sig vara en riktigt stor utmaning då den lokala befolkningen inte har kommit särskilt långt i sociala medier. Twitter till exempel används knappt alls, det finns en del östgötska Twitterkonton men de används inte särskilt aktivt. Facebook används i stort sett bara för att nätverka med vänner. Visst finns det människor som blir fans till företag eller andra kommersiella aktörer med egna fan pages men det är inte i första hand för att kommunicera med dem. Anledningen tycks mer vara för att visa sina vänner vilka varumärken eller artister man gillar.

Skillnaden mellan MQ:s butik i Karlstad och den lokala TV-kanalen i Östergötland är att inom handeln har man ett naturligt ”meet space”. Eftersom kunden och butikspersonalen vid köptillfället har en naturlig plats där de möts afk/irl kan de skapa en relation till varandra på lika villkor. Något de sedan tar med sig till kommunikationen på webben och kommunikationen blir lika naturlig även där. Detta jämfört med TV-programmet där TV-rutan är som en mur mellan TV-tittaren och programledaren. En person som ”bara” är en människa i en TV-ruta blir inte en lika naturlig person att ta kontakt med via webben som en person du möter i en butik.

Här inser jag att jag är annorlunda. Jag vet inte varför. Kanske är det för att jag är jag bor i Stockholm, kanske är det för att jag är en total webbjunkie, kanske är det för att jag är en ”mediamänniska”. Men jag älskar att nätverka med såväl personer jag har sett på TV, som chefredaktörer, butiksinnehavare eller 13-åriga killar från Skövde. Jag går inte fram till vem som helst och pratar på stan, men på samma sätt som jag frågar om hjälp i en butik kan jag ställa frågor till vem som helst via webben. Och eftersom webben alltid finns med mig återkommer jag ofta, och skapar relationer till dessa människor.

Den här veckan har jag dessutom gjort en ny upptäckt gällande den lokala transparensen. Jag har under några dagar försökt kartlägga den östgötska bloggvärlden och insett att bortsett från partipolitiskt aktiva bloggare, när jag hittar en blogg som inte handlar om något ytligt som till exempel vad bloggaren åt till frukost eller vilken tröja hon köpte igår så är bloggaren anonym. Nu kan jag vara ute och cykla helt i mitt resonemang här, jag kanske är branschskadad men såhär är det väl inte i Stockholm? Kanske är det lättare att vara transparent på webben i en stor stad där inte alla känner igen en när man går ut på stan men på något sätt känns det ändå som att landsorten (mina vänner i Norrköping och Linköping kommer att hata mig för att jag skriver landsorten) ligger en bra bit efter. Även om Norrköping/Linköping inte ligger lika långt efter som Åmål.

Jag tar gärna lite kommentarer på det här… för jag tror inte att jag helt har förstått. Som vanligt finns det säkert flera aspekter som jag inte har tänkt på.

Igår gästades Stockholm av inga mindre än Ben Cohen och Jerry Greenfeld, grundarna av det välkända amerikanska glassvarumärket Ben & Jerry’s. De var här för att marknadsföra sin nya rättvisemärkta smak ”Fairly Nuts”, men också för att berätta om företaget och deras samarbete med rättvisemärkning överlag. Plats var Stockholms centralstation, i centralhallen, där Bindefeldt som stod för pressfrukosten hade byggt upp en gullig gård med vita staket, ”gräs” och muande från högtalarna. Allt var alltså egentligen öppet för vem som helst som ville lyssna (även om vi inbjudna hade förmånen att avnjuta en amerikansk frukost med waffles, bacon, bagels) och det kändes faktiskt väldigt Ben & Jerry’s. Som ni kanske läst hos The Jennie (tackar som ödmjukast för omnämnandet!) så har jag skrivit mitt slutprojekt om bl.a. Ben & Jerry’s och jämfört hur glassvarumärkena på den svenska marknaden arbetar med kommunikation och varumärkesbyggande i allmänhet och sociala medier i synnerhet. Ben & Jerry’s har en klart modernare syn på kommunikation och är helt på banan när det gäller öppenhet och dialog. Ben och Jerry berättade om hur de från att ha gått en distanskurs i glasstillverkning hamnat där de är idag. Storytelling, storytelling, storylleing! Går det hem? Ja givetvis smälter man, för mer jordnära och sympatiska frontpersoner som ”bara” gör det de brinner (eller kanske fryser i detta fall) för får man leta efter. Inte nog med att de gör god glass, Ben & Jerry’s engagerar sig mycket i sämhällsfrågor också och där vill jag citera Jerry som på frågan om det inte kostar dem mer att göra det svarade ”The company is happy to pay more, because it’s the right thing to do.”. Efter frågestunden var det dags för provsmakning av den nya (mycket goda) smaken och helt spontant utbrister Jerry ”Shouldn’t we scoop?” ”Yeah, let’s scoop!” svarar Ben och de studsar av scenen för att inta glassbaren.

Mer om mitt och de andra någotsmartarnas slutprojekt kommer man kunna fördjupa sig i på skolans slutevent som planeras i början av maj, och mer om Ben & Jerry’s kan man snart läsa om i BrandNews som intervjuade Ben och Jerry.

Man kunde ha haft tre år på sig. Eller tre månader. Det spelar ingen roll, man sparar ändå alltid lite arbete så att man har panik de sista tre dagarna.

Det kan gå så fort att man känner att man kommer bli klar långt innan deadline, men då är det som att man segar ner tempot så att man ändå ska hamna i tidsnöd på slutet. Någon som känner igen sig?

På söndag kl. 24.00 ska alltså klassens sista riktiga inlämningsuppgift in, och även den största (och den enda som vi gjort alldeles ensamma?) – The Slutprojekt. Jag skriver om Svenska turistföreningens digitala närvaro, med analyser kring hur de ska kunna utveckla den. Det är jättekul egentligen och själva “grovisen” skrev jag ner första veckan. Men nu är det det där pillandet, formeulerandet, fotnötter hit och innehållsförteclningar dit. Allt ska liksom på plats.

Ok, back to work (word), men jag tänkte bara höra om någon har bra tips på hur man ska göra för att inte hamna i den här kniven-på-strupen-situationen varje gång?

Det är en märklig känsla att två år snart har gått och att vi om ett tag är färdigutbildade. Det är mer eller mindre bara tio veckors praktik och ett slutprojekt kvar. Jag gör en jämförande studie kring tre företag och deras marknadsföring och närvaro i nya medier. Jag har kontaktat företaget som jag har ställt som beställare och förhoppningsvis kommer de vara lite intresserade av projektets resultat. Hur går det för er med era projekt?