I Finland pågår för tillfället en ganska hetsig debatt om näthat med anledning av att migrations- och Europaministern Astrid Thors blivit mordhotad på sin Facebook-sida.

En grupp på Facebook har påstått sig vara villiga att ta straffet som skulle vara följden för att döda ministern. Astrid Thors har nu polisanmält mordhoten eftersom hon anser att skriverierna på hennes Facebook inte längre går att motivera med yttrandefriheten. 

Jag tror definitivt att internet kan få många att uttycka åsikter som de annars inte skulle ha delat med sig av. Bakom våra tangentbord och skärmar blir vi modigare och djärvare än vi annars skulle vara (varför tror ni nätdejting är så stort?). Men bara för att vi inte ser personerna vi pratar med öga mot öga behöver det inte betyda att vi är anonyma och hemliga.

I Finland får även massmedierna stor kritik för sitt sätt att hantera debattinlägg som skrivs på mediernas egna webbsidor. Finska ministern Stefan Wallin menar att alla tidningar med självrespekt redan har förbjudit anonyma debattinlägg på insändarsidorna medan det fortfarande är legitimt att uttala sig anonymt på webben.

Näthatet och kommentarer på webben är definitivt en viktig debatt som ännu inte riktigt tagit fart och som blir allt mer aktuell i och med att vi mer och mer lever våra liv på nätet.

Är jag den enda som tar kort på mig själv när jag ska köpa nya kläder? I spegeln ser jag hur kläderna ser ut på mig, i kameran får jag en annan vinkel, men det är på min kropp kläderna ska passa, ingen annans. Jag köper inte att Gina Tricot väljer ut en pinnsmal 20-åring utan höfter för mig att vila ögonen på vecka ut och vecka in så fort jag väntar på t-banan eller sätter på TVn. Så ser inte vi ut och med vi menar jag vi tjejer som håller i plånboken och bestämmer över vart vi ska handla någonstans. Okej, jag har aldrig handlat på Gina Tricot men jag mår ändå dåligt över att tjejer i hennes ålder ska titta på sig själv i spegeln och kameran och jämföra och gud förbjude, klura ut knep för att se likadan ut.  Alla ser olika ut. Vore det inte tråkigt annars?

Jag har startat en grupp på Facebook som reaktion för oss som behöver variation. Alla kan vara modell. Vi behöver inte reklamaffischer, vi har egna kameror. Jag vill gärna ha tips på vad som finns i affärerna nu när våren knackar på dörren. Jag har sett mycket marint och randigt och älskar det. Facebook är ett forum där vi är vana att dela med oss av bilder och tips, varför inte inspirera andra om det är något köp vi är extra nöjda med? Som student blir det inte alltför mycket shopping men jag har redan lagt upp en bild för är det något jag har lärt mig på Twitter så är det att bjuda på sig själv så att andra också vågar.

Nu när vi börjar närma oss examenstider så är det ju dags att se sig om efter ett jobb.

De flesta av oss har ju drömmar och visioner om var vi vill jobba, vad vi vill göra där och hur mycket vi vill tjäna. Däremot är vi nog alla väl medvetna om att tiderna inte är de bästa just nu och vi kan inte vara direkt kräsna.

Men som Sanna skrev igår så är det så grymt jädrans viktigt att ha ett jobb som man trivs med. Något som man brinner för, som man gillar att gå till och där man kan få utlopp för sin passion. Jag vet att det är alldeles för få förunnat att kunna prata om sitt jobb och sin passion i samma mening. Men de flesta har åtminstone någonstans gjort ett val. Och vi ska göra det nu.

Sen behöver ju inte ett jobb som är grymt just nu, vara passion om 20 år – men det tar vi då…. 

Det viktigaste måste ändå vara att man vet vad man vill stå för och vad man absolut inte kan stå för. Jag tycker faktiskt synd om folk som tar jobb och tvingas göra saker som de inte vill stå för. Ja, jag tänker på Aftonbladets stackars reportrar, och jag (och många andra) har redan twittrat om det. Men tydligen så läser folk de här tidningarna fortfarande och arbetsplatserna på kvällstidningarna är tydligen hett eftertraktade.  

Läs om den sanningen bakom en kvällstidningsrubrik, via Jonas Karlsson på SVT. Om hur en reporter tvingades publicera en riktig icke-nyhet, och sen slutar vi läsa de där skvallerblaskorna som inte handlar om någonting. Capish?

Ni har säkert sett klippet redan. Om inte, gör det. Och läs resten av inlägget efteråt.

Blev ni berörda? Jag blev det. Men det är inte så konstigt, jag har varit i krig mot skolmaten sedan min allra första skoldag, då jag insåg att den där maten inte hade någon som helst likhet med det hemlagade jag var van vid. Men det är ett sidospår.

Även om skolmat inte är något som engagerar dig till vardags, blev du förmodligen berörd av Jamie Olivers tal ändå. Han har den effekten på folk. Och vet ni varför? Det är skamligt enkelt.

Jamie Oliver brinner för det han gör.

När jag säger att jag ska bli rik när jag blir stor, syftar jag inte på pengar. Tänk er - 8 timmar om dagen, 40 i veckan, 160 i månaden, multiplicera med antal år du arbetar. Vill du verkligen gå till jobbet alla den tiden, enbart för att du måste? Nej, handen på hjärtat, det vill ingen. Men somliga väljer en säker väg, där du troligtvis kommer få jobb, utan att reflektera var passionen ligger. För det är vad det handlar om. Passion, magkänslan, att vakna på morgonen och längta till jobbet.

Att våga satsa på det du brinner för. Det är vad du kan lära av Jamie Oliver. Och det är anledningen till att jag trivs så fruktansvärt bra med mina smarta kollegor här.

Enligt undersökning , publicerad i DN, som Manpower har gjort är det endast sju procent av de svenska företagen som har en strategi för sociala medier.Motsvarande siffra i resten av världen är 20 procent. Det finns en oro hos arbetsgivarna för hur de sociala medierna kan påverka medarbetarnas produktivitet, samt en rädsla för att företagets varumärke ska skadas eller att känslig information ska läcka ut. Det är förvånansvärt att de svenska företagen är så skeptiska  till sociala medier, när Sverige gärna vill vara ett modernt och nytänkande land. Sverige borde ligga steget före, enligt min mening. Det är alltså vi ska ut och övertala alla marknadschefer och kommunikationschefer om att det är nödvändigt med en strategi inom sociala medier och att det snarare stärker varutmärket än skadar det. Det kan bli en tuff uppgift men de kommer nog att tacka oss i framtiden, var så säkra.

Igår gästades Stockholm av inga mindre än Ben Cohen och Jerry Greenfeld, grundarna av det välkända amerikanska glassvarumärket Ben & Jerry’s. De var här för att marknadsföra sin nya rättvisemärkta smak ”Fairly Nuts”, men också för att berätta om företaget och deras samarbete med rättvisemärkning överlag. Plats var Stockholms centralstation, i centralhallen, där Bindefeldt som stod för pressfrukosten hade byggt upp en gullig gård med vita staket, ”gräs” och muande från högtalarna. Allt var alltså egentligen öppet för vem som helst som ville lyssna (även om vi inbjudna hade förmånen att avnjuta en amerikansk frukost med waffles, bacon, bagels) och det kändes faktiskt väldigt Ben & Jerry’s. Som ni kanske läst hos The Jennie (tackar som ödmjukast för omnämnandet!) så har jag skrivit mitt slutprojekt om bl.a. Ben & Jerry’s och jämfört hur glassvarumärkena på den svenska marknaden arbetar med kommunikation och varumärkesbyggande i allmänhet och sociala medier i synnerhet. Ben & Jerry’s har en klart modernare syn på kommunikation och är helt på banan när det gäller öppenhet och dialog. Ben och Jerry berättade om hur de från att ha gått en distanskurs i glasstillverkning hamnat där de är idag. Storytelling, storytelling, storylleing! Går det hem? Ja givetvis smälter man, för mer jordnära och sympatiska frontpersoner som ”bara” gör det de brinner (eller kanske fryser i detta fall) för får man leta efter. Inte nog med att de gör god glass, Ben & Jerry’s engagerar sig mycket i sämhällsfrågor också och där vill jag citera Jerry som på frågan om det inte kostar dem mer att göra det svarade ”The company is happy to pay more, because it’s the right thing to do.”. Efter frågestunden var det dags för provsmakning av den nya (mycket goda) smaken och helt spontant utbrister Jerry ”Shouldn’t we scoop?” ”Yeah, let’s scoop!” svarar Ben och de studsar av scenen för att inta glassbaren.

Mer om mitt och de andra någotsmartarnas slutprojekt kommer man kunna fördjupa sig i på skolans slutevent som planeras i början av maj, och mer om Ben & Jerry’s kan man snart läsa om i BrandNews som intervjuade Ben och Jerry.

Precis som för samtliga i vår klass så har slutprojektet äntligen lämnats in. Mitt projekt är en förstudie hur Biblioteket.se skulle kunna utveckla sin webbplats för att bli ännu bättre än vad den är i dag.

Detta har inte varit ett skarpt projekt, utan ett påhittat uppdrag från min sida men som ändå har varit mycket intressant.

En trevlig upptäckt som jag gjorde under arbetets gång är att spelaren för bibliotekets streamade ljudböcker (de som går att låna och lyssna på via datorn) numera minns var man slutade lyssna förra gången och startar där när det är dags att lyssna vidare. Det känns skönt att kunna lita på spelarens minne istället för mitt eget.

Hela konceptet med e-ljudböckerna är för övrigt väldigt trevligt.  Man får ha ljudboken i en månad helt gratis och kan börja lyssna direkt när man känner för det. Det enda som krävs är ett bibliotekskort i Stockholms stad med tillhörande pinkod.

Måste bara börja med att instämma med Johanna i hennes senaste inlägg, har själv funderat mycket över det fantastiska fenomenet att alltid få bråttom inför deadline.. Fast nog ligger det oftast någonstans och gnager i bakhuvudet när man skjuter upp saker sådär. Men att man aldrig lär sig!

Hursomhelst, snubblade över denna artikel under mitt slutprojekt och tänkte att det kunde vara intressant för fler att läsa. Lite allmänt om Web 1.0, Web 2.0 och framtidsutsikter.  Och så skadar det ju inte att läsa lite engelska texter ibland?!

http://oreilly.com/lpt/a/6228

Bloggar i all ära men älskar man bilder är det Flickr som gäller. Nu när alla klagar på snömodd, kyla och förseningar är det kanske dags att ladda kameran och dokumentera denna vackra årstid? Nästa gång solen skiner uppifrån en klarblå himmel rekommenderar jag att du tar med dig den laddade kameran ut och kanske startar ett litet fotoprojekt?

I somras började jag ta kort på koloniträdgården som ligger i närheten av mitt hem. Jag har bilder från hela sommaren, hösten och vintern och väntar nu in våren. Det är ett roligt projekt som låter mig leka fritt med motiven och är egentligen bara till för mitt eget nöjes skull, även om det då och då uppskattas av andra i kommentarsfältet. Det finns intressanta bloggar som tar kort på något varje dag under ett år men det här alternativet passar mig mycket bättre. Blir du inspirerad så tveka inte, ut och fota bums!

Kommentar: Ja, det här inlägget skrivs enbart för att få tillfälle att piffa upp något smart med lite sommarbilder.

Man kunde ha haft tre år på sig. Eller tre månader. Det spelar ingen roll, man sparar ändå alltid lite arbete så att man har panik de sista tre dagarna.

Det kan gå så fort att man känner att man kommer bli klar långt innan deadline, men då är det som att man segar ner tempot så att man ändå ska hamna i tidsnöd på slutet. Någon som känner igen sig?

På söndag kl. 24.00 ska alltså klassens sista riktiga inlämningsuppgift in, och även den största (och den enda som vi gjort alldeles ensamma?) – The Slutprojekt. Jag skriver om Svenska turistföreningens digitala närvaro, med analyser kring hur de ska kunna utveckla den. Det är jättekul egentligen och själva “grovisen” skrev jag ner första veckan. Men nu är det det där pillandet, formeulerandet, fotnötter hit och innehållsförteclningar dit. Allt ska liksom på plats.

Ok, back to work (word), men jag tänkte bara höra om någon har bra tips på hur man ska göra för att inte hamna i den här kniven-på-strupen-situationen varje gång?