De senaste veckorna har det diskuterats om Twitter verkligen är något att bry sig om. “Twitter mest en snackis“, skriver SvD. Det är inte artiklarna som irriterar mig. Det är alla icke-twittrare, som med stor glädje trycker upp tidningarna i våra ansikten och gastar: “Vad var det jag sa! Twitter är värdelöst! Ingen bryr sig!” Det är tröttsamt. Så låt oss ta detta en gång för alla, i punktform, för tydlighetens skull.

• Vi vet att Twitter används av en liten krets. Det är ingen chock. Vi visste det långt innan det skrevs om det i tidningarna.
• Detta påverkar dock inte nyttan för oss. Och vad är nyttan? För mig: Jag får snabba nyheter, långt innan en journalist ens påbörjat en artikel. Jag kan diskutera dagsaktuella ämnen med människor som är intresserade av samma sak. Om jag skulle skriva någonting bra, har det möjlighet att sprida sig långt utanför min vanliga umgängeskrets. Om jag behöver svar på något, som skulle kräva timmar av googlande, kan jag kasta ut en fråga på Twitter och ofta få relevanta svar inom några minuter. När jag känner för att vara oseriös, finns det alltid ett samtal eller en trend att haka på.
• För journalister och politiker är det en fantastisk kommunikationskanal. Journalister kan bidra med snabb information på plats och politiker kommer närmare sina väljare (missa inte Brit Stakstons serie om politik och sociala medier).
• Vi hoppas så klart att Twitter kommer slå igenom på samma sätt som Facebook. Men samtidigt är vi väl medvetna om att alla kanske inte har någon nytta av tjänsten. Alla har inte det behovet och den tiden att engagera sig. För Twitter kräver ett visst mått av engagemang, speciellt när man ska komma igång.
• Men om inte Twitter slår igenom hos den stora massan, eller även om den gör det, kommer det troligen komma en ny tjänst. Baserad på samma tanke, kommunikation och nytta, men vidareutvecklad. När vi säger att vi älskar Twitter, menar vi att vi älskar konceptet och möjligheterna – inte den specifika Twitter-fågeln.

Kan vi lämna denna icke-fråga nu?