Det är söndag och klockan närmar sig 20.00, alltså snart dags för Sweet Sunday Web Crunch – webshowen som sänds från Blustret och hostas av Jocke Nyström, Björn Falkevik och Mattias Östmar. Tillsammans med en eller flera gäster pratar de sociala medier, onlinemarknadsföring, ny teknik, konferenser och mycket mer. Och så äter de godis också. Skön stämning, lärorikt och definitivt värt att kolla in.

Uppdatering: Tack vare dagens SSWCrunch upptäckte jag Johan Ronnestam, hans blogg som innehåller massa matnyttigt om branding samt hans bok (eller MashUp, eller PDF, eller…) om branding och kommunikation som definitivt blir veckans läsning för min del. Tack för det!

Idag är det sista chansen att nominera din favoritblogg från 2009 till YABA – Yet Another Blog Award.  Trots att det finns en drös intressanta bloggar om Internet, media och marknadsföring tyckte jag att det var självklart att Något smart skulle finnas med bland nomineringarna. Insåg dock i efterhand att våra vinstchanser är minimala eftersom vårt lilla bloggkollektiv inte existerade under 2009. (Note to self: läs instruktionerna innan du agerar!)

Min andra nominering tillfaller instället duktiga TheJennie, föredetta student vid Medieinstitutet.

Mellan den 3-24 februari kommer du att kunna rösta fram 2009 års bästa bloggar.

Ni som hänger på Twitter har förmodligen hört talas om @piratforlaget. Twittrare bakom kontot är Mattias Boström, produktions- och redaktionsansvarig på Piratförlaget. Mattias säger själv att han vill testa gränserna för hur personlig man kan vara som representant för ett företag. Det är en fin gräns. Somliga anser att de inte längre ser företaget, utan bara personen bakom, vilket för mig är mer en styrka. Om det dessutom skulle finna två eller tre till som twittrade under alias som @FöretagetFörnamnet, med samma mix personligt/opersonligt, tror jag det skulle stärka själva varumärket ännu mer. På Mattias personliga blogg kan ni läsa precis hur han tänker kring sin närvaro i Piratförlagets namn, bra söndagsläsning för alla tweetoholics där ute.

För några månader sedan var jag på en middag. Medelåldern låg på 40-50 år. Någonstans vid efterrätten får jag frågan vad jag gör. Studerar kommunikation och nya medier, svarar jag. Jaha, vad innebär det? En fråga jag aldrig kan svara på, men krystar ur mig något om webben och nya kanaler. “I framtiden kommer allt vara flash! Flashprogrammerare är vad man ska satsa på!” säger mannen jag pratar med. Jag kontrar med att det just nu ser lite mörkt ut för flash. Det ville han inte gå med på. Vet inte vad hans yrke var, men jag fascineras över hur ofta jag börjar stöta på det här fenomenet.

För två år sedan förstod jag inte vad kvinnor som Annika Marklund och Hanna Fridén pratade om. Feminismen hade gjort sitt, sa jag. Jag hade aldrig rört mig i sådana kretsar att jag såg vilka strukturer som finns. Attityderna, som döljs bakom skräddade kostymer och milda, men nedlåtande, leenden. Äldre män, som ger lite goda råd, och samtidigt försöker trycka ner dig en smula. Det görs så subtilt att de flesta förmodligen inte ens lägger märke till det. Och det skrämmer mig en smula. Någon som känner igen sig?

Angående flash, har Robert Scobles skrivit ett intressant inlägg.

Föreställ dig att din telefon ringer och när du svarar börjar en inspelad röst  att ställa frågor till dig om ett visst företag. Frågorna skall du sedan skall besvara genom knapptryckningar.

Själv tycker jag varken att det känns särskilt modernt att ringa upp sina kunder eller särskilt trevligt att mötas av en inspelad röst när man svarar. Det påminner mig snarare om den välkända  engelska rösten som har ringt upp åtskilliga personer och berättat att de har vunnit en resa till Karibien.

Men okej, webbtjänsten är säkert en effektiv lösning för företag bara inte kunderna lägger på istället för att svara. Vi får se om något liknande dyker upp i Sverige snart.

Pressens etiska regler gäller för journalister som arbetar inom press, radio och teve. Tanken med dessa regler är att journalisterna ska kunna sköta sitt arbete som nyhetsförmedlare och granskare av samhället men att allt detta ska ske inom ramarna för tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.

En av reglerna är i dagarna mycket aktuell och omtalad. Jag syftar förstås på den om namnpublicering. Regeln lyder: Var försiktig med namn.
Vidare ska konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor övervägas noga . Om inte namnet publiceras ska inte heller uppgifter om yrke, nationalitet, kön, ålder, titel eller annat som gör identifiering möjlig anges. Hela ansvaret för namn- och bildpublicering faller på den som återger materialet, det vill säga ansvarig utgivare.

Journalisterna ställs hela tiden för dilemman, utmaningar och huvudbry när det gäller denna regel. Journalister arbetar ”i allmänheten tjänst” och ska dagligen avgöra vad som är av allmänintresse. Vad behöver medborgarna och mediekonsumenterna få veta?

Igår häktades en före detta polischef på sannolika skäl misstänkt för våldtäkt och grov förberedelse till våldtäkt mot barn. Några medier har valt att publicera namn och bild. Bland annat SVT:s Rapport har gått ut med namn och bild på den misstänkte och på SVT:s hemsida skriver ansvarige utgivaren Morgan Olofsson så här:

”Det finns mycket starka skäl att publicera namn och bild eftersom den misstänkte har haft en högt uppsatt förtroendeställning inom polisen och därtill arbetat med att förebygga sexuella trakasserier och han har dessutom arbetat med jämställdhetsfrågor. Utöver det finns det många andra inom rättsväsendet som känner sig utpekade i nuläget.”

Olofsson menar också att det är ovanligt att publicera namn och bild i ett så här tidigt skede men att Rapport gör det för att fallet är högst unikt och för att allmänintresset är så stort just med tanke på den ställning och roll som den misstänkte har haft.

Även Aftonbladet publicerar namn och bild. Chefredaktör Jan Helin skriver så här i sin blogg:

“En anonym rapportering om misstankarna mot XX skulle behöva utelämna en stor mängd relevanta uppgifter för att undvika att indirekt peka ut honom. Till det kommer de onödiga spekulationer och risk för rykten om personer som inte alls är berörda som ofta blir fallet när en person med hög position i samhället misstänks för brott.”

Både Aftonbladet och SVT är noga med att påpeka att de inte tar någon ställning i skuldfrågan och att ingen är dömd före dom har fallit.

Andra medier som publicerat namn och bild på polischefen är Expressen, Sveriges Radio, Sydsvenska Dagbladet och Uppsala Nya Tidning.

Är det rätt eller fel att publicera namn och bild? Var går gränsen för den personliga integriteten och var tar allmänintresset vid?

De senaste veckorna har det diskuterats om Twitter verkligen är något att bry sig om. “Twitter mest en snackis“, skriver SvD. Det är inte artiklarna som irriterar mig. Det är alla icke-twittrare, som med stor glädje trycker upp tidningarna i våra ansikten och gastar: “Vad var det jag sa! Twitter är värdelöst! Ingen bryr sig!” Det är tröttsamt. Så låt oss ta detta en gång för alla, i punktform, för tydlighetens skull.

• Vi vet att Twitter används av en liten krets. Det är ingen chock. Vi visste det långt innan det skrevs om det i tidningarna.
• Detta påverkar dock inte nyttan för oss. Och vad är nyttan? För mig: Jag får snabba nyheter, långt innan en journalist ens påbörjat en artikel. Jag kan diskutera dagsaktuella ämnen med människor som är intresserade av samma sak. Om jag skulle skriva någonting bra, har det möjlighet att sprida sig långt utanför min vanliga umgängeskrets. Om jag behöver svar på något, som skulle kräva timmar av googlande, kan jag kasta ut en fråga på Twitter och ofta få relevanta svar inom några minuter. När jag känner för att vara oseriös, finns det alltid ett samtal eller en trend att haka på.
• För journalister och politiker är det en fantastisk kommunikationskanal. Journalister kan bidra med snabb information på plats och politiker kommer närmare sina väljare (missa inte Brit Stakstons serie om politik och sociala medier).
• Vi hoppas så klart att Twitter kommer slå igenom på samma sätt som Facebook. Men samtidigt är vi väl medvetna om att alla kanske inte har någon nytta av tjänsten. Alla har inte det behovet och den tiden att engagera sig. För Twitter kräver ett visst mått av engagemang, speciellt när man ska komma igång.
• Men om inte Twitter slår igenom hos den stora massan, eller även om den gör det, kommer det troligen komma en ny tjänst. Baserad på samma tanke, kommunikation och nytta, men vidareutvecklad. När vi säger att vi älskar Twitter, menar vi att vi älskar konceptet och möjligheterna – inte den specifika Twitter-fågeln.

Kan vi lämna denna icke-fråga nu?

I veckan ägde årets Svensk Juriststämma rum i Stockholm. Tyvärr kunde jag inte vara där men jag hade kollat in programmet och uppmärksammat att 11 av 40 programpunkter handlade om information, IT och media, vilket är roligt.

Dessa punkter handlade om:

• InfoTorg Juridik och Företag: Sök effektivt i Sveriges mest omfattande portaler för juridik och företagsinformation.
• Juristen och informationssamhället: Yttrande- och informationsfrihet, integritetsskydd och rättsskydd för kulturproduktion - hur fritt vill vi ha Internet?
• Hur legitimerar du dig och skriver under när du kontaktar myndigheten i framtiden?: Frågor och svar om den digitala framtiden.
• Thomson Reuters presenterar en omfattande undersökning av svenska juristers krav på moderna rättsdatabaser
• Zeteo - ett modernt arbetsverktyg på Internet: Nyheter och framtiden.
• Är det OK för juristen att aktivt använda media?
• Utvecklingen inom den digitala immaterialrätten - IPRED, fildelning
• Utveckling inom IT-avtalsområdet - presentation av nya standardavtal och trender

Juridikbranschen är enligt min erfarenhet inte den som ligger mest i framkant när det gäller nya medier så jag hoppas att detta kan få branschen att i alla fall tänka framåt. (Ett plus hade ju till att börja med varit om stämmans hemsida i sig hade andats lite mer 2010 istället för 1990-tal, varit mer interaktivit och varför inte delningsbar, inte minst anmälningssidan, men det är kanske bara tycke och smak.)

Om man vill läsa eller se klipp på vad som sades så finns det en hel del på InfoTorgs Mitt i Juridiken. Till exempel Jan Rosén, professor i civilrätt, om informationssamhället, Erik Blix om jurister i media och klipp från  paneldebatt om jurister i media (eller läs) samt för den som vill grotta ner sig i domar om de senaste årens domar och den digitala immaterialrättens utveckling.

Läkemedelsföretaget Pfizer publicerade plockade upp omdömen från Twitter i en annons för rökavvänjningsmedlet Champix. Det skulle de inte ha gjort. Det kostade företaget 120 000 kronor. Problemet är att de har låtit folk komma med subjektiva omdömen om ett läkemedel vilket inte är tillåtet. Överträdelsen betraktas som grov och därför blir det en högre böter än vanligt skriver Resumé.  

Kruxet  är tydligen inte att de använt inlägg från Twitter, utan att de har låtit folk komma med personliga omdömen. Intressant. Vart går gränsen för vad som är tillåtet? Kommunikationschefen på Pfizer menar att de har gjort en grundlig undersökning över vad som är lagligt, men uppenbarligen inte tillräckligt. Det gäller att ha koll på alla lagar och regler i det nya medielandskapet.

Det framkom idag i Nyheternas egna undersökning att inställningen till hurvida partiernas engagemang i sociala medier kommer att påverka valet eller inte, är väldigt olika mellan partierna.

Vänstern och Miljöpartiet tror att det kommer att vara viktigt, S tror delvis medan M, Kd, Fp och C inte tror att det kommer att påverka valet. Däremot har alla partierna anställt personal för detta ändamål, vilket pekar på att de ändå bryr sig…